Mitt Fotrally 2015 – del 2

Fortsätter min historia om hur jag upplevde årets Fotrally. Del ett hittar ni såklart här på bloggen. Igår efter sanslösa 87 timmar och 45 minuter så vann Fredrik Forsström och det gamla rekordet på 55 timmar blev rejält krossat. Grattis!

Som sagt hade vi inte gått särskilt länge förrän jag kände av obehag från främst högerfoten. Sandalerna satt okej, men trycket över lilltån och stortån, där jag fortfarande hade känningar från min 10-timmars promenad jag genomförde den 6:e juni, var lite oroväckande. När vi kommit fram till Rålambshovsparken och sen upp på Västerbron hade jag ganska ont rent ut sagt, men tänkte att så länge fötterna inte blir för sargade så kan jag nog uthärda smärta ganska bra och länge till.

I princip hela vägen fram till Hornstull så höll jag i princip samma position i klungan, men som sagt var det väldigt många som redan tidigt börjat med taktiken att springa/vila istället för att gå och vissa personer ignorerade fullständigt funktionärernas uppmaning att hålla sig på högersidan av vägen i sin iver att hela tiden ta sig förbi och upp till täten.

Efter Liljeholmen så märktes tydligt att tempot ökade rejält. Några mätte med Runkeeper och liknande appar att vi stundtals gick över 8 km i timmen och flera kilometrar var det ett tempo på 10 minuter istället för 12. Vi spekulerade i om det kanske berodde på att vi gått för långsamt bitvis tidigare genom city, men med tanke på att vi kom fram till första supportsträckan minst 15 minuter för tidigt så var det nog inte fallet.

Jag förvånades över hur många som hela tiden stod och pinkade intill kanten, redan vid Rålambshovsparken var det en hel del som inte kunde hålla sig längre och fenomenet var sedan konstant under den tid jag gick. Upplevelsen var ibland att väldigt få gick och att majoriteten antingen sprang, pissade eller låg på marken med benen i vädret… Själv hade jag inga behov att pinka under den tid jag gick.

Jag åt lite salta jordnötter ibland och drack vatten och emellanåt nån klunk av min egna sportdryck. Jag var från början inte inställd på att ha någon support, men min farsa hade sagt att han skulle komma till första supporten kl 03 med en kopp kaffe och en macka, vilket kändes lockande efter ett tag. 

Det var ganska lagom temperatur ute hela natten och inte alls lika kyligt som det var 2014, då det gick ner till 2-3 plusgrader bara. Eftersom det regnat vid starten och tempot varit ganska högt och svettigt en period så var jag lite fuktig i kläderna, men fötterna var torra fortfarande som tur var.

Jag gick stundtals och pratade med någon och ibland i min egen värld. Försökte ignorera smärta och obehag från fötterna och istället fokusera på omgivningen och hänga med i klungan. Det mesta kändes rätt bra. 

Redan efter några timmar hade jag sett hundratals strump-  och skobyten och några gånger funderade jag på om jag själv skulle springa fram i täten för att sätta mig och försöka justera mina sandaler så att känslan i fötterna skulle förbättras, men kände också att jag nog mer skulle bli stressad av att först springa fram, sen att det nog var svårt att få någon förbättring och sen att komma upp på benen och springa ikapp igen, så jag traskade vidare och lät bli att röra sandalerna.

Första supportsträckan dyker så småningom upp och jag ser att klockan bara är 02.40, många blir förvånade att vi är där redan. För egen del har jag ingen väska att oroa mig över att hitta och hinna trixa med, men passar på att ta tillbaka de saker som brorsan tog åt mig i sin väska. Tyvärr var min farsa inte på plats ännu med kaffe och macka, så bara att fortsätta gå. Jag noterar att klungan nu blir oerhört utdragen. Jag tittar tillbaka och ser att även flera minuter efter jag lämnat supportzonen så sitter många kvar och ser ut att ha all tid i världen. Kanske fick alla kvardröjande avräknat på sin toatid, vad vet jag. Ledet blev nog en kilometer långt och jag låg nu i främre delen av det. Efter en 10-15 minuter ser jag min farsa åker förbi oss och jag vinkar men han ser mig inte. Han fick väl dricka allt kaffe själv antar jag.

Efter att vi passerat 6 timmar var jag nöjd att ha klarat min absoluta mini-nivå jag satt upp inför starten. Hade jag brutit före 6 timmar hade jag blivit mycket besviken. Nu var det bara att försöka gå vidare och hoppas att fötterna inte skulle gå sönder alltför mycket, ont hade jag iallafall.

  
Fortsättning följer…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *